Foto och politik

Det finns allt fler som inte litar på bilder de ser i media, på nätet osv. Det beror på de allt mer avancerade bildbehandlingsprogram som kommit och kommer, t ex Adobe CS4 och Lightroom. De tror att bilderna kan vara manipulerade utan att de kan avgöra det.

Det är i och för sig alldeles riktigt. Men de glömmer då att det även innan digitalfotografins inträde fanns möjligheter till manipulation. Och bilders äkthet har under långt tid diskuterats. Det kanske mest omtalade exemplet är en bild av den världsberömda krigsfotografen Robert Capa, som föreställer en soldat som träffas av en kula. Bilden uppgavs vara tagen just i det ögonblick när den dödande kulan träffar. Det fanns länge många som ifrågasatte detta och trodde att bilden var arrangerad. Men för ungefär ett år sedan hittades negativen och med hjälp av mordern teknik kunde man slutligt fastslå att bilden var äkta.

Jag tycker att det finns anledning till jämförelser med dagens politik. Jämförelsen är kanske för många långsökt, men jag tycker det finns likheter. Politiker ljuger sällan, men de (liksom alla andra) väljer självfallet vilken del av verkligheten de vill lyfta fram. Och då är det viktigt att vara trovärdig när det gäller relevansen. Alltså, det parti eller det block som har den mest trovärdiga verklighetsbeskrivningen ligger bra till hos svenska folket. För då är det naturligtvis lättare att få gehör för just de egna åtgärderna för att förbättra denna verklighet.

För övrigt tycker jag att det i årets valrörelse har blivit en olustig kamp om vem som lovar mest till pensionärerna, alldeles bortsett från tyngden i argumenten. Så t ex betalar redan idag pensionärerna mindre skatt än arbetande icke-pensionärer om man tar hänsyn till den del av arbetsgivaravgifterna som de facto är en skatt och går direkt in i statskassan. Men det verkar varken media eller än mindre de politiska partierna bry sig om.

Dessutom är det ju faktiskt så att vi har ett pensionssystem som slår till bromsarna när Sveriges ekonomi backar. Det har den som bekant gjort nyligen. Men då ska detta kompenseras med bidrag från annat håll. Inte bra, för att uttrycka sig försiktigt.

Ökar sjukvården klyftorna?

”Hotet mot de miljoner medborgare som befinner sig i ”utanförskap” - eller riskerar att hamna där – är inte åtstramade socialförsäkringar och försämrad medicinsk service. Hotet är det motsatta, alltså en tilltagande medikalisering av hela livet.” Det skriver Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.

De avslutar artikeln med bredsidan: ”Någon politiker borde säga som det är – att gränslös tillgång till vård och mediciner inte är höjden av rättvisa utan ett opium för folket. Något parti borde ta itu med den kombination av politisk snällism, dysfunktionell jobbmarknad och medicinsk kommers som verkligen ökar de nya klassklyftorna.”

Alla rallarsvingarna skulle egentligen kräva ett större utrymme än denna blogg för att på balanserat sätt analysera och kommentera. Låt mig i alla fall göra några nedslag, både stödjande och tvivlande, till det som skrivits. (Jag tycker för övrigt att även andra än politiker skulle kunna granskas av DN i denna valrörelse, t ex f d politisk redaktör på DN, som Niklas Ekdal är.)

Först några heja-rop.
”Tonläget mellan blocken blir uppskruvat med anklagelser om ”stupstock” och en marknadsliberal politik som avsiktligt ökar orättvisorna.” Instämmer till fullo.
”Förtidspension har blivit vår tids verkliga stupstock.” Instämmer till stor del, även om Alliansen lyckats minska antalet personer som varje år förtidspensioneras.
”Läkemedelsindustrin fokuserar på tillstånd som kräver livslång medicinering.” Helt korrekt och ett jätteproblem inte bara i Sverige.
”Idag har vi en ännu mer omfattande förskrivning av antidepressiva mediciner på vaga indikationer, med diskutabel effekt och oklara biverkningar.” Helt korrekt och gäller inte minst lågdospreparaten.
”I detta perspektiv är de kraftigt minskande sjukskrivningstalen alliansregeringens största framgång. Även om få av oss blir på kort sikt blir friskare av en administrativ åtgärd, är en renodlad sjukförsäkring första steget bort från den hälsovådliga medikaliseringen.” Bravo!

Därefter några invändningar.
”Alliansen gick till val 2006 på löftet att bryta ”utanförskapet”. Tvärtom står nu ännu fler människor utanför arbetsmarknaden.” Jag har i en tidigare blogg (xx/xx) diskuterat den frågan mer i detalj. Låt mig här bara påpeka att denna påstådda försämring skett i samband med den värsta ekonomiska nedgången sedan åtminstone 1930-talet. Dessutom kan vara värt att nämna den tydliga uppbromsningen av antalet förtidspensionärer.

Den svåra frågan om konkreta åtgärder lämnar skribenterna helt därhän. När man skriver att ”Priviligierade grupper kan navigera den exploderande marknaden av läkemedel, terapier och alternativmedicin. För femtedelen i utanförskap riskerar medikaliseringen att bli vad det tröstande brännvinet var på 1800-talet och religionen före det.” så vore det möjligen på sin plats att något antyda vad sjukvårdspolitikerna borde göra. Inte bara kritisera att man inte tar ansvar bortom frågor om väntetider och vårdval.

Svårigheten är, som vanligt är jag böjd att påstå, att skilja det goda från det onda. Många nya läkemedel kommer fortfarande fram med bättre effekt än vad som funnits tidigare. Motsatsen är inte heller ovanlig. Vissa typer av terapier är fortfarande en bristvara, t ex psykoterapi för lättare eller medelsvåra depressioner i stället för tabletter. Andra är många och utförs utan visad effekt, inte minst inom området ryggproblem. Alternativmedicinen har de senaste decennierna gjort avsevärda och befogade framsteg inom skolmedicinens ram. Andra typer av alternativmedicin är ren humbug.

Så, mycket klokt är skrivet i denna artikel, som jag hoppas kommer att diskuteras och debatteras i vida kretsar. Men, det svåra är som vanligt att hitta bra åtgärder. Allt är inte vitt eller svart. Och det tar som vanligt lång tid och mycket möda att förändra vår verklighet.

http://bloggkartan.se/registrera/17994/oesthammar

Dimridåer i slöjdebatten

Jag är ganska nyss hemkommen från en tur med hunden nere vid "sjöfronten". Vi kallar den faktiskt så även om det egentligen är en havsvik, en del av Östhammarsfjärden. Det kändes som om sommaren är på sluttampen. Vädret var visserligen så där, men det var relativt få ute. En stor andel var hundägare!

Inte heller valrörelsen verkar bland "vanligt folk", dvs icke politiker eller media, ha höjt temperaturen. Jag vet inte om det möjligen är detta tillsammans med allt fler skrivande politiker som får debatten att ibland gå över styr.

När FP:s partiledare Jan Björklund härom dagen gick ut och ville att det skulle bli tydligare att skolledare kan förbjuda klädsel som döljer ansiktet, blev reaktionerna delvis de förväntade. Media tog omedelbart kontakt med en folkpartist som man trodde skulle ha en anna uppfattning och lyckades därmed få ett inslag med "kritik från de egna leden".

Däremot var det, trots allt och möjligen naivt från min sida, inte förväntat att man inte ens skulle tydligt redovisa vad Jan Björklund egentligen sade. Det är ju trots allt stor skillnad mellan att säga att skolledare ska kunna förbjuda klädsel som döljer ansiktet, vilket var vad han sade, och att kräva en lagstiftning som förbjuder sådan klädsel i skolan, vilket var vad TV påstod.

Sedan får man väl möjligen stå ut med att många debattörer inte heller här diskuterar själva sakfrågan, utan hänger sig åt nedsättande omdömen. Att Mattias Johansson, som står på centerns riksdagsvalsedel i Uppsala län, gör det är dock förvånande. Han hänger sig mer åt påståenden som att han är liberal och att folkpartiet inte är det och att utspelet är en flirt med Sverigedemokraterna (oklart med vilket syfte).

Idag får man i skolan förbjuda keps och solglasögon i klassrummet. Den intressanta frågan är då om man får, och bör, förbjuda klädsel som döljer ansiktet. Eller förhindrar det faktum att det (endast?) är flickor i familjer som har islam som religion som bär klädseln ett sådant förbud? Jag tycker inte det, men inser att man kan ha en annan uppfattning.

Det är dock den frågan som ska diskuteras efter Jan Björklunds uttalande och inte ett lagstadgat förbud. Det har nämligen varken han eller FP föreslagit.

Uppvarvning pågår

Så börjar sommaren lida mot sitt slut, åtminstone om man menar lugnet före skolstart och att valrörelsen nu börjar dra igång på allvar. Det senare visar sig bland annat genom att radons P3 har börjat med partiledarsamtal. Jag kallar det samtal för programmen med varje partiledare är en timme, och det ger de intervjuade chans att faktiskt få motivera sitt partis ståndpunkter. Ovanligt men bra.

Annars har sommaren varit lagom aktiv med en hel del hundliv. Ja, misstolka mig inte, jag menar då umgänget med Bessie, vår Berner Sennen. Hon, som fyller 3 den 23 augusti, gillar i och för sig inte en sommar som den här. Det är en alphund, väger över 40 kilo (för tillfället väl mycket över) och gillar snö och kyla. Men det gäller som i vanliga livet att gilla läget, vilket har inneburit sena kvällspromenader.

Jag vill också passa på att understryka vikten av att inte generalisera. Det gäller inte bara politiker, utan också t ex poliser. När f d polischefen i Uppsala län Göran Lindberg nu fällts i domstol och fått över 8 års fängelse, så ska det naturligtvis inte därmed fällas några omdömen om poliser i allmänhet. Däremot funderar jag över honom som person. Det gör jag mot bakgrund av att jag satt i ett arbetsutskott inom länsstyrelsens jämställdhetskommitté tillsammans med bl a honom. Den minnesbild jag har är att han var svårtillgänglig. Återhållsam mimik och släppte inte till om sig som person.

Det är självklart hemskt det han gjort, men samtidigt visar väl detta att vårt rättsväsende fungerar även för f d höga poliser. Och den psykologiska delen av mig funderar en del över om det finns "dubbelnaturer" i ordets konkreta mening. Hur mycket lurade Göran Lindberg sig själv?

Nåväl, slut för i kväll. Jag lovar att höja tempot på mina bloggar i fortsättningen, både i antal och innehåll.

Jag kan ge mer än mest!

Valår brukar utgifterna inom den offentliga sektorn alltid vara högre än under andra år. Annorlunda uttryckt, politiker vill tillgodose olika typer av behov i högre utsträckning ett valår än under andra år. Och de brukar hålla sina löften.
I år har vi dock fått något som med god marginal passerar det ”normala”. Oppositionen i riksdagen, socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, har gjort något mycket anmärkningsvärt. De har lovat att hur mycket majoritetspartierna i Alliansen än tänker satsa på välfärdsfrågor, så ska de satsa 12 miljarder mer! Man tar sig för pannan.
Efter att ha grubblat över varför man har gjort något så urbota dumt, så kommer jag fram till att man troligen har tänkt ungefär så här.
1. Regeringen har klarat ekonomin på ett sätt som är svårt att kritisera med någon tyngd.
2. Då får vi försöka föra över bollen på ”vår” planhalva, nämligen välfärden.
3. Vad ska vi kräva på det området? Alliansen verkar ju ha drivit många bra saker på det området. Och vi tre oppositionspartier har ju svårt att hitta någon bra färdriktning inom välfärdspolitiken. Så då får det väl bli kvantitet i stället för kvalitet. Men hur ska vi kunna visa tydligt att vi vill mest inom välfärden?
4. Vi har det! Om säger att vi vill satsa mer än Alliansen, vad de än väljer att lägga för pengar på välfärden, då är ju vi bäst! Det spelar väl ingen stor roll vad vi väljer för belopp, men vi hugger till med 12 miljarder. Det blir en miljard i månaden på ett år, det verkar väl jämnt och bra.

Jag vet inte om jag rätt i ovanstående. Det jag däremot vet är att det aldrig tidigare i svensk politik har presenterats ett så tydligt exempel på en kombination av brist på egna idéer och överbudspolitik, oavsett vad ekonomin tål.

Vuvuzelan har fått konkurrens

Jag har nyss satt mig framför datorn efter att ha sett Uruguay slå ut Ghana genom straffsparksläggning. Jag tycker det verkar som om vuvuzelorna har dämpats något, men det är kanske TV-bolagen som har lagt in filter. Jag läste häromdagen att det är möjligt.

Den svenska valdebatten skulle ibland också behöva ett filter. Redan idag, 3 juli, är både tonläge och val av argument väl mycket enligt devisen att ändamålet helgar medlen. Några exempel:

Vänsterpartiet, som under alla år varit pålitliga motståndare till EU är nu plötsligt för. Därmed löser man inom oppositionen två problem. Det ena är att den röd-gröna alliansen lidit av sin oenighet inom utrikespolitiken. Det andra är att det säkert finns en del röd-gröna väljare som gillar 180-graders svängen. Då får man ta att det säkert finns andra vänsterpartister som inte är lika förtjusta. Frågan är emellertid vad den nya ståndpunkten för (V) är värd efter valet.

Ett annat exempel är sjukförsäkringen. 2007 kom LO med en rapport där man förordade en bortre gräns för sjukförsäkringen. Idag, några månader före valet, är man tydligt emot. Fakta i frågan är ju lite svårhanterliga, så då gör man en "attitydundersökning" och frågar människor om de anser att förändringarna skapat otrygghet. Det tycker, föga förvånande, sju av tio. Förändringar skapar nämligen alltid otrygghet.

Anna Hedborg (S), som ju för övrigt inte är vilken socialdemokrat som helst, kom till samma slutsats ungefär samtidigt i en egen rapport. Något (S) idag inte gärna talar om.

Så finns det ytterligare andra som tar i så det förslår. Hit hör t ex Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU. "Är regeringen så desperat att den vill introducera krig som en möjlig flyktväg för den fjärdedel av de unga som nu saknar jobb?" undrar hon i Uppsala Nya Tidning i går fredag.

Bakgrunden är att Sten Tolgfors enligt Jytte Guteland menar att yrkesförsvaret är svaret på arbetslösheten. Låt oss granska delarna i detta resonemang.
1. Försvarsministern är samma sak som regeringen. Inte korrekt.
2. Sven Tolgfors skriver i sin blogg: Innebär 25 procent tidsbegränsat anställda soldater i armén ett yrkesförsvar som SVD hävdar idag? Knappast. 75 procent av soldaterna i armén kommer i framtiden att vara kontrakterade, dvs ha civila arbeten och med jämna mellanrum rycka in för övning, beredskap och insats. Hemvärnet utgör 22 000 personer av insatsorganisationens 50 000 personer. Det är alltså en tydlig balans mot civil anknytning och frivillighet.
Denna uppfattning, som ursprungskällan har, är åtskilliga mil från jämförelserna med USA:s yrkesarmé.

Men vem bryr sig om argumentens saklighet eller att kritiken skjuter (!) bredvid målet. Alltid skapar man osäkerhet hos någon, som sedan förhoppningsvis röstar på den som framför kritiken.

Avslutningen på artikeln är sedan stilenlig. JG skriver, med hänvisning till en SIFO-undersökning där fler unga stöder den röd-gröna oppositionen, att detta inte är så konstigt eftersom "regeringen tycker att unga ska välja mellan krig, sänkta löner och öppen arbetslöshet".

Debattknepet att först måla upp en nidbild av motståndaren och sedan kritisera den är gammal, men inte särskilt trevlig. Och att utövaren är ung och SSU-ordförande är inte en tillräcklig förmildrande omständighet.

Oljan inte värsta miljöhotet i Mexikanska Golfen

Jag läste idag en intressant artikel på dn.se (http://www.dn.se/nyheter/varlden/miljoexpert-oljan-inte-storsta-probemet-i-golfen-1.1123309)som handlade om oljeutsläppen i Mexikanska Golfen. Det var en biolog, Carl Gustaf Lundin, som ansåg att oljekatastrofen kommer först på en tredjeplats när det gäller allvarlig påverkan på havet. På första plats kommer övergödningen och på andra överfisket.

Han hänvisar bland annat till en tidigare oljeolycka av samma typ och de effekter som den fick.

Dessutom ifrågasätter han metoderna att hantera de stora oljemängderna. Han menar att det kommer att ta cirka tio år innan oljan försvunnit från botten, dit man nu försöker få den. Det vore mycket bättre att hantera den på ytan, t ex genom att försöka elda upp den.

Jag har inga kunskaper i ämnet, men antag att han har rätt. Varför resonerar i så fall en hel värld som man gör?

Mycket är som vanligt styrt av media. Det är mer spektakulärt med kampen mot oljan nere i havsdjupet än den år ut och år in pågående övergödningen och diskussionen kring fiskekvoter mm.

Hur som helst, det är naturligtvis viktigt att få stopp på oljeutflödet. Men det är också nog så viktigt att fundera över vilka slutsatser vi ska dra när det gäller fortsatt utvinning av olja på havsbotten, både i Mexikanska Golfen och på andra håll i världen.

När det gäller den senare frågan finns det en frikyrkopastor som heter Lindsey Williams. Han har blivit intervjuad på YouTube i The Alex Jones Show i flera timmar. Han hävdar bestämt att han efter samtal med två oberoende källor inom BP fått veta att det inte är oljan, som är det farligaste som kommer upp ur jordens innandöme. Det är cancerogena gaser av olika slag.

Lindsey Williams är känd för domedagsprofetior av olika slag. Så av den anledningen skulle jag kanske ta hans utsagor med många nypor salt. Å andra sidan så hävdar programvärden att han varit kontroversiell i energifrågor tidigare, men fått rätt.

Och dessutom är det tydligen så att chefer och f d chefer i BP sålt betydande aktieinnehav. Goldman Sachs, styrelseordförande till nyligen, sålde 44% av sitt innehav. Å andra sidan igen skedde det redan 1 april. BP:s amerikanska chef har sålt 1/3.

Så vad blir slutsatsen? Är det sanningen som börjar sippra ut eller är det domedagsprofeten som hittat en ny vinkling på samma budskap som vanligt?
Det kommer säkerligen att visa sig snart.


http://www.youtube.com/watch?v=SYhugmaAL3A

http://www.dn.se/nyheter/varlden/miljoexpert-oljan-inte-storsta-probemet-i-golfen-1.1123309

Att viska i stormen

Så var det valår igen. Det höjer debattemperaturen i Sverige och Östhammar och det är roligt. Det är bra om så många som möjligt diskuterar våra gemensamma frågor. Men valår verkar också inbjuda till förenklad argumentation och bristfällig kontroll av fakta. Det är mindre roligt.

Verkligheten är ofta komplicerad och det är inte alltid så lätt att tränga bakom kortversionerna i media. Ta fastighetsskatten som ett exempel. De rödgröna vill införa en extra skatt på fastigheter taxerade till mer än 4,5 Mkr . Samtidigt ska högst fyra procent av inkomsten betalas i fastighetsskatt. Slutligen vill de avskaffa uppskovsskatten upp till 200 000 kr.

Det är inte lätt för någon att inse vad effekterna blir av ett sådant förslag. Enligt förslagsställarna själva ska förslaget bara drabba personer med inkomster över 40 000 kr i månaden. Villaägarnas Riksförbund hävdar utifrån siffror som SCB har räknat fram, att 55 procent av husägarna får höjd skatt. (S) påstår att det är fel. Tomas Östros säger, med stöd av Riksdagens upplysningstjänst, att 2,1 procent av småhusägarna i landet får sänkt skatt, medan 1,7 procent får höjd skatt.

Vad ska sådana som du och jag tro om detta? Ska vi dra slutsatsen att ingen är att lita på? Att alla slåss för sin sjuka mor och använder de argument som gynnar dem själva?

För mig är ovanstående ett argument att återuppta mitt bloggande. Jag höll på en period under min tid som landstingsråd, men slutade 2005. Nu känner jag att det är angeläget att efter bästa förmåga hjälpa till att tränga bakom alla argumenten och nå fram till kärnan i budskapet. Jag hoppas kunna höras, inte genom att skrika högst utan genom att vara tydlig i en komplicerad värld.

Nå, säger du kanske, men vad har du för briljant slutsats omkring fastighetsskatten? Briljant och briljant, men några saker tycker jag ändå att vi kan slå fast.
- Politiker tycker att fastighetsskatten är tacksam att ge sig på eftersom hus inte flyttar utomlands. (Det gör möjligen ägarna.)
- Antalet ”rika” i någon bemärkelse, hur man nu definierar begreppet, är inte tillräckligt många i Sverige för att ”betala” för utgifter för alla andra. Därför drabbar alltid bidragspolitik också ”vanligt folk”.

Det kan vara några rimliga utgångspunkter när ”valklapparna” presenteras fram till valdagen.