Valår brukar utgifterna inom den offentliga sektorn alltid vara högre än under andra år. Annorlunda uttryckt, politiker vill tillgodose olika typer av behov i högre utsträckning ett valår än under andra år. Och de brukar hålla sina löften.
I år har vi dock fått något som med god marginal passerar det ”normala”. Oppositionen i riksdagen, socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, har gjort något mycket anmärkningsvärt. De har lovat att hur mycket majoritetspartierna i Alliansen än tänker satsa på välfärdsfrågor, så ska de satsa 12 miljarder mer! Man tar sig för pannan.
Efter att ha grubblat över varför man har gjort något så urbota dumt, så kommer jag fram till att man troligen har tänkt ungefär så här.
1. Regeringen har klarat ekonomin på ett sätt som är svårt att kritisera med någon tyngd.
2. Då får vi försöka föra över bollen på ”vår” planhalva, nämligen välfärden.
3. Vad ska vi kräva på det området? Alliansen verkar ju ha drivit många bra saker på det området. Och vi tre oppositionspartier har ju svårt att hitta någon bra färdriktning inom välfärdspolitiken. Så då får det väl bli kvantitet i stället för kvalitet. Men hur ska vi kunna visa tydligt att vi vill mest inom välfärden?
4. Vi har det! Om säger att vi vill satsa mer än Alliansen, vad de än väljer att lägga för pengar på välfärden, då är ju vi bäst! Det spelar väl ingen stor roll vad vi väljer för belopp, men vi hugger till med 12 miljarder. Det blir en miljard i månaden på ett år, det verkar väl jämnt och bra.
Jag vet inte om jag rätt i ovanstående. Det jag däremot vet är att det aldrig tidigare i svensk politik har presenterats ett så tydligt exempel på en kombination av brist på egna idéer och överbudspolitik, oavsett vad ekonomin tål.
måndag 19 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Vuvuzelan har fått konkurrens
Jag har nyss satt mig framför datorn efter att ha sett Uruguay slå ut Ghana genom straffsparksläggning. Jag tycker det verkar som om vuvuzelorna har dämpats något, men det är kanske TV-bolagen som har lagt in filter. Jag läste häromdagen att det är möjligt.
Den svenska valdebatten skulle ibland också behöva ett filter. Redan idag, 3 juli, är både tonläge och val av argument väl mycket enligt devisen att ändamålet helgar medlen. Några exempel:
Vänsterpartiet, som under alla år varit pålitliga motståndare till EU är nu plötsligt för. Därmed löser man inom oppositionen två problem. Det ena är att den röd-gröna alliansen lidit av sin oenighet inom utrikespolitiken. Det andra är att det säkert finns en del röd-gröna väljare som gillar 180-graders svängen. Då får man ta att det säkert finns andra vänsterpartister som inte är lika förtjusta. Frågan är emellertid vad den nya ståndpunkten för (V) är värd efter valet.
Ett annat exempel är sjukförsäkringen. 2007 kom LO med en rapport där man förordade en bortre gräns för sjukförsäkringen. Idag, några månader före valet, är man tydligt emot. Fakta i frågan är ju lite svårhanterliga, så då gör man en "attitydundersökning" och frågar människor om de anser att förändringarna skapat otrygghet. Det tycker, föga förvånande, sju av tio. Förändringar skapar nämligen alltid otrygghet.
Anna Hedborg (S), som ju för övrigt inte är vilken socialdemokrat som helst, kom till samma slutsats ungefär samtidigt i en egen rapport. Något (S) idag inte gärna talar om.
Så finns det ytterligare andra som tar i så det förslår. Hit hör t ex Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU. "Är regeringen så desperat att den vill introducera krig som en möjlig flyktväg för den fjärdedel av de unga som nu saknar jobb?" undrar hon i Uppsala Nya Tidning i går fredag.
Bakgrunden är att Sten Tolgfors enligt Jytte Guteland menar att yrkesförsvaret är svaret på arbetslösheten. Låt oss granska delarna i detta resonemang.
1. Försvarsministern är samma sak som regeringen. Inte korrekt.
2. Sven Tolgfors skriver i sin blogg: Innebär 25 procent tidsbegränsat anställda soldater i armén ett yrkesförsvar som SVD hävdar idag? Knappast. 75 procent av soldaterna i armén kommer i framtiden att vara kontrakterade, dvs ha civila arbeten och med jämna mellanrum rycka in för övning, beredskap och insats. Hemvärnet utgör 22 000 personer av insatsorganisationens 50 000 personer. Det är alltså en tydlig balans mot civil anknytning och frivillighet.
Denna uppfattning, som ursprungskällan har, är åtskilliga mil från jämförelserna med USA:s yrkesarmé.
Men vem bryr sig om argumentens saklighet eller att kritiken skjuter (!) bredvid målet. Alltid skapar man osäkerhet hos någon, som sedan förhoppningsvis röstar på den som framför kritiken.
Avslutningen på artikeln är sedan stilenlig. JG skriver, med hänvisning till en SIFO-undersökning där fler unga stöder den röd-gröna oppositionen, att detta inte är så konstigt eftersom "regeringen tycker att unga ska välja mellan krig, sänkta löner och öppen arbetslöshet".
Debattknepet att först måla upp en nidbild av motståndaren och sedan kritisera den är gammal, men inte särskilt trevlig. Och att utövaren är ung och SSU-ordförande är inte en tillräcklig förmildrande omständighet.
Den svenska valdebatten skulle ibland också behöva ett filter. Redan idag, 3 juli, är både tonläge och val av argument väl mycket enligt devisen att ändamålet helgar medlen. Några exempel:
Vänsterpartiet, som under alla år varit pålitliga motståndare till EU är nu plötsligt för. Därmed löser man inom oppositionen två problem. Det ena är att den röd-gröna alliansen lidit av sin oenighet inom utrikespolitiken. Det andra är att det säkert finns en del röd-gröna väljare som gillar 180-graders svängen. Då får man ta att det säkert finns andra vänsterpartister som inte är lika förtjusta. Frågan är emellertid vad den nya ståndpunkten för (V) är värd efter valet.
Ett annat exempel är sjukförsäkringen. 2007 kom LO med en rapport där man förordade en bortre gräns för sjukförsäkringen. Idag, några månader före valet, är man tydligt emot. Fakta i frågan är ju lite svårhanterliga, så då gör man en "attitydundersökning" och frågar människor om de anser att förändringarna skapat otrygghet. Det tycker, föga förvånande, sju av tio. Förändringar skapar nämligen alltid otrygghet.
Anna Hedborg (S), som ju för övrigt inte är vilken socialdemokrat som helst, kom till samma slutsats ungefär samtidigt i en egen rapport. Något (S) idag inte gärna talar om.
Så finns det ytterligare andra som tar i så det förslår. Hit hör t ex Jytte Guteland, förbundsordförande i SSU. "Är regeringen så desperat att den vill introducera krig som en möjlig flyktväg för den fjärdedel av de unga som nu saknar jobb?" undrar hon i Uppsala Nya Tidning i går fredag.
Bakgrunden är att Sten Tolgfors enligt Jytte Guteland menar att yrkesförsvaret är svaret på arbetslösheten. Låt oss granska delarna i detta resonemang.
1. Försvarsministern är samma sak som regeringen. Inte korrekt.
2. Sven Tolgfors skriver i sin blogg: Innebär 25 procent tidsbegränsat anställda soldater i armén ett yrkesförsvar som SVD hävdar idag? Knappast. 75 procent av soldaterna i armén kommer i framtiden att vara kontrakterade, dvs ha civila arbeten och med jämna mellanrum rycka in för övning, beredskap och insats. Hemvärnet utgör 22 000 personer av insatsorganisationens 50 000 personer. Det är alltså en tydlig balans mot civil anknytning och frivillighet.
Denna uppfattning, som ursprungskällan har, är åtskilliga mil från jämförelserna med USA:s yrkesarmé.
Men vem bryr sig om argumentens saklighet eller att kritiken skjuter (!) bredvid målet. Alltid skapar man osäkerhet hos någon, som sedan förhoppningsvis röstar på den som framför kritiken.
Avslutningen på artikeln är sedan stilenlig. JG skriver, med hänvisning till en SIFO-undersökning där fler unga stöder den röd-gröna oppositionen, att detta inte är så konstigt eftersom "regeringen tycker att unga ska välja mellan krig, sänkta löner och öppen arbetslöshet".
Debattknepet att först måla upp en nidbild av motståndaren och sedan kritisera den är gammal, men inte särskilt trevlig. Och att utövaren är ung och SSU-ordförande är inte en tillräcklig förmildrande omständighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
