Ökar sjukvården klyftorna?

”Hotet mot de miljoner medborgare som befinner sig i ”utanförskap” - eller riskerar att hamna där – är inte åtstramade socialförsäkringar och försämrad medicinsk service. Hotet är det motsatta, alltså en tilltagande medikalisering av hela livet.” Det skriver Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag.

De avslutar artikeln med bredsidan: ”Någon politiker borde säga som det är – att gränslös tillgång till vård och mediciner inte är höjden av rättvisa utan ett opium för folket. Något parti borde ta itu med den kombination av politisk snällism, dysfunktionell jobbmarknad och medicinsk kommers som verkligen ökar de nya klassklyftorna.”

Alla rallarsvingarna skulle egentligen kräva ett större utrymme än denna blogg för att på balanserat sätt analysera och kommentera. Låt mig i alla fall göra några nedslag, både stödjande och tvivlande, till det som skrivits. (Jag tycker för övrigt att även andra än politiker skulle kunna granskas av DN i denna valrörelse, t ex f d politisk redaktör på DN, som Niklas Ekdal är.)

Först några heja-rop.
”Tonläget mellan blocken blir uppskruvat med anklagelser om ”stupstock” och en marknadsliberal politik som avsiktligt ökar orättvisorna.” Instämmer till fullo.
”Förtidspension har blivit vår tids verkliga stupstock.” Instämmer till stor del, även om Alliansen lyckats minska antalet personer som varje år förtidspensioneras.
”Läkemedelsindustrin fokuserar på tillstånd som kräver livslång medicinering.” Helt korrekt och ett jätteproblem inte bara i Sverige.
”Idag har vi en ännu mer omfattande förskrivning av antidepressiva mediciner på vaga indikationer, med diskutabel effekt och oklara biverkningar.” Helt korrekt och gäller inte minst lågdospreparaten.
”I detta perspektiv är de kraftigt minskande sjukskrivningstalen alliansregeringens största framgång. Även om få av oss blir på kort sikt blir friskare av en administrativ åtgärd, är en renodlad sjukförsäkring första steget bort från den hälsovådliga medikaliseringen.” Bravo!

Därefter några invändningar.
”Alliansen gick till val 2006 på löftet att bryta ”utanförskapet”. Tvärtom står nu ännu fler människor utanför arbetsmarknaden.” Jag har i en tidigare blogg (xx/xx) diskuterat den frågan mer i detalj. Låt mig här bara påpeka att denna påstådda försämring skett i samband med den värsta ekonomiska nedgången sedan åtminstone 1930-talet. Dessutom kan vara värt att nämna den tydliga uppbromsningen av antalet förtidspensionärer.

Den svåra frågan om konkreta åtgärder lämnar skribenterna helt därhän. När man skriver att ”Priviligierade grupper kan navigera den exploderande marknaden av läkemedel, terapier och alternativmedicin. För femtedelen i utanförskap riskerar medikaliseringen att bli vad det tröstande brännvinet var på 1800-talet och religionen före det.” så vore det möjligen på sin plats att något antyda vad sjukvårdspolitikerna borde göra. Inte bara kritisera att man inte tar ansvar bortom frågor om väntetider och vårdval.

Svårigheten är, som vanligt är jag böjd att påstå, att skilja det goda från det onda. Många nya läkemedel kommer fortfarande fram med bättre effekt än vad som funnits tidigare. Motsatsen är inte heller ovanlig. Vissa typer av terapier är fortfarande en bristvara, t ex psykoterapi för lättare eller medelsvåra depressioner i stället för tabletter. Andra är många och utförs utan visad effekt, inte minst inom området ryggproblem. Alternativmedicinen har de senaste decennierna gjort avsevärda och befogade framsteg inom skolmedicinens ram. Andra typer av alternativmedicin är ren humbug.

Så, mycket klokt är skrivet i denna artikel, som jag hoppas kommer att diskuteras och debatteras i vida kretsar. Men, det svåra är som vanligt att hitta bra åtgärder. Allt är inte vitt eller svart. Och det tar som vanligt lång tid och mycket möda att förändra vår verklighet.

http://bloggkartan.se/registrera/17994/oesthammar