Att viska i stormen

Så var det valår igen. Det höjer debattemperaturen i Sverige och Östhammar och det är roligt. Det är bra om så många som möjligt diskuterar våra gemensamma frågor. Men valår verkar också inbjuda till förenklad argumentation och bristfällig kontroll av fakta. Det är mindre roligt.

Verkligheten är ofta komplicerad och det är inte alltid så lätt att tränga bakom kortversionerna i media. Ta fastighetsskatten som ett exempel. De rödgröna vill införa en extra skatt på fastigheter taxerade till mer än 4,5 Mkr . Samtidigt ska högst fyra procent av inkomsten betalas i fastighetsskatt. Slutligen vill de avskaffa uppskovsskatten upp till 200 000 kr.

Det är inte lätt för någon att inse vad effekterna blir av ett sådant förslag. Enligt förslagsställarna själva ska förslaget bara drabba personer med inkomster över 40 000 kr i månaden. Villaägarnas Riksförbund hävdar utifrån siffror som SCB har räknat fram, att 55 procent av husägarna får höjd skatt. (S) påstår att det är fel. Tomas Östros säger, med stöd av Riksdagens upplysningstjänst, att 2,1 procent av småhusägarna i landet får sänkt skatt, medan 1,7 procent får höjd skatt.

Vad ska sådana som du och jag tro om detta? Ska vi dra slutsatsen att ingen är att lita på? Att alla slåss för sin sjuka mor och använder de argument som gynnar dem själva?

För mig är ovanstående ett argument att återuppta mitt bloggande. Jag höll på en period under min tid som landstingsråd, men slutade 2005. Nu känner jag att det är angeläget att efter bästa förmåga hjälpa till att tränga bakom alla argumenten och nå fram till kärnan i budskapet. Jag hoppas kunna höras, inte genom att skrika högst utan genom att vara tydlig i en komplicerad värld.

Nå, säger du kanske, men vad har du för briljant slutsats omkring fastighetsskatten? Briljant och briljant, men några saker tycker jag ändå att vi kan slå fast.
- Politiker tycker att fastighetsskatten är tacksam att ge sig på eftersom hus inte flyttar utomlands. (Det gör möjligen ägarna.)
- Antalet ”rika” i någon bemärkelse, hur man nu definierar begreppet, är inte tillräckligt många i Sverige för att ”betala” för utgifter för alla andra. Därför drabbar alltid bidragspolitik också ”vanligt folk”.

Det kan vara några rimliga utgångspunkter när ”valklapparna” presenteras fram till valdagen.